De första tidningarna

Oskarshamn fick sin första tidning 1856, bara ett par månader efter att man fått stadsrättigheter och namnet ändrats från Döderhultsvik.

I maj 1856 hade boktryckaren C G Bolin startat tryckeriet som började ge ut Oscarshamns Weckoblad, med ett nummer i veckan, på onsdagarna, fram till mitten av september. Då hade Bolin genom sin tidning kritiserat en del förhållanden i staden och menat att orten var långt ifrån så framåt som det påstods. Det ogillade stadens borgare och redaktören fick det hett om öronen. Bolin fann det för gott att snabbt lägga ner tidningen och flytta tryckeriet till okänd ort.

Oscarshamns Weckoblad fick genast en efterföljare, den 22 december fick C W Reinius utgivningsbevis för Oscarshamns Tidning.

Tidningen var ett fyrsidigt blad i folioformat med tre spalter och som kom med sitt första nummer den 21 januari 1857 och utkom fortsättningsvis varje onsdag.

Reinius beskrevs som ”en humant självständig, begåvad och poetisk anlagd, mycket arbetsam samt allmänt omtyckt personlighet” Han blev invald i stadsfullmäktige och som stadsingenjör bidrog han till att forma staden.

En prenumeration kostade  4 riksdaler per år och lösnummerpriset var 9 öre.

Tryckeriutrustning köptes i Kalmar och ”boktryckerikonstförvanten” A F Högqvist fick ansvaret för det tekniska.

Utgivningen pågick åren 1857 till 59. Den 14 december1859 kan en förändring anas, då kan man nämligen läsa: ”Å Hermoder, tidning för Calmar län, mottages prenumeranter för nästa år. 

 

TIDNINGEN HERMODER

Här kommer ett nytt namn i stadens tidningshistoria, ”Hermoder”, om den ska ses som en ny tidning eller en fortsättning av Oscarshamns Tidning är tveksamt, men den har begåvats med en ny utgivare, nämligen bokhandlaren J G A Levin, som presenterade sitt första ordinarie nummer den 4 januari 1860

Som utgivningsort valde Levin ”Länets mest centralt belägna stad och försett sig med erforderligt biträde och correspondenter i länets särskilda orter.”

Hermoder var liksom föregångaren en trespaltig fyrsidig tidning i folioformat. Utgivningsdag var onsdagar och en årsprenumeration kostade nu 5 riksdaler riksmynt. Ekonomin blev bättre när Oskarshamns stad gav ett årligt anslag på 300 riksdaler riksmynt.

Hermoder gjorde intryck av att vara en bättre och modernare tidning än sina föregångare. Den innehöll såväl läns- som ortsnotiser, och annonser fick spela en större roll än tidigare.

Tyvärr blev också Hermoder kortlivad, sista numret kom ut julaftonen 1861 med uppropet: ”På tidningen Oscarshamns-Posten emottages prenumerationer för nästa år”.

 

OSCARSHAMNS-POSTEN/NYHETERNA 

Oscarshamns-Posten startades 1862. En ny tidning som också skulle visa sig betydligt mera långlivad än sina föregångare. Skeppsklareraren C O C  Simmingsköld fick utgivningsbevis. Tryckningen sköts fortfarande av P A Danielsson. Format, sidantal, spaltbredder och utgivningsdag är likadana som hos ”Hermoder”.

Tidningens ekonomi var hela tiden dålig och det kommunala bidraget på 300 rdr rmt utgick också till ”Posten”. När problemen växte gick  man 1865 till stadsfullmäktige och anhöll om att staden skulle överta hela företaget, en anhållan som avslogs.

Året därpå löstes problemet genom att konstförvanten, förre faktorn på Barometern i Kalmar, C O F Sewerin övertog såväl tryckeri som tidningen, som han nu börjar ge ut under namnet ”Nya Oscarshamns-Posten”.

Ett viktigt steg i utvecklingen togs 1870 då utgivningen ökades från en till två dagar i veckan, onsdagar och lördagar. Staden hade för första gången fått en tidning som inte var veckotidning.

År 1880 startade en konkurrent, nämligen Oskarshamns-Tidningen och i samband med det infördes tredagarsutgivning även på Posten, som då också återtog sitt ursprungliga namn, ”Oscarshamns-Posten”. ”Nya” försvann och en tid av framgång startade, inte minst på det tekniska planet. Ett stort och modernt format infördes (66,5 x 51 cm) och tidningen trycktes nu sjuspaltig eller ibland till och med åtta-spaltig. Med det ökade både text- och annonsutrymmet.

C O Sewerin hade fyra söner, som alla under olika perioder medverkade i tidningen. Det blev dock Axel Sewerin som i egenskap av aktie-majoritetsägare fick överta faderns roll. ”Posten” redigerades av Axel Sewerin i frisinnad anda med en stark betoning på nykterhetsintressen.

Den långvariga lokala typografkonflikten åren 1902-07 och den därpå följande storstrejken 1909 tycks ha skadat ”Posten” svårt. Ovanpå det kommer svårigheterna som första världskri-get utsatte hela samhället för. Utgivningen fortsatte emellertid fram till 1920.

Då ansåg socialdemokraterna i staden att tiden var mogen att skaffa ett lokalt språkrör för sina ideer. Man lyckade förvärva ”Posten” och folkskolläraren, sedemera riksdagsmannen och landshövdingen Ruben Wangsson blev som redaktör för att skapa en stabil grund för tidningen.

Uppgiften skulle visa sig långt svårare än man väntat sig, delvis beroende på att förre ägaren nu startade en ny frisinnad tidning, Oskarshamns Nyheter, med Pälle Sederborg som redaktör. 

När det efter ett par år stod klart att socialdemokraterna inte kunde klara att ge ut en egen tidning återgick ”Posten” till de gamla ägarna. Tidningarna slogs samman och fick dubbel-namnet Oskarshamns Nyheter/ Oscarshamns-Posten.

Tiderna var svåra och efterkrigskrisen nådde sin kulmen med stor arbetslöshet och allmän tillbakagång under slutet av 1920-talet och början av 30-talet. Att hålla affärerna flytande visade sig vara omöjligt och 1932 var konkursen ett faktum.

Ett sista försök att rädda företaget gjordes av sex anställda som övertog aktiemajoriteten och med lån från Oskarshamns-Bladet och Typografiska föreningen lyckades få ihop ett startkapital och för en tid rädda sina arbeten. Det gick ett år, om än med svårighet, sedan blev man tvungen att begära företaget i likvidation. Till likvidator utsågs tryckeriföreståndaren på ”Bladet” Arnold Petersson, som sedan de anställa övertog företaget hjälpt till som ekonomisk rådgivare.

Efter konkursen engagerade sig Arnold P. med stor kraft och energi i att driva frågan om en ny arbetaretidning för mellersta Kalmar län. Till-sammans med Arbetarekommunen och social-demokratiska föreningen lyckades han få ON/OP godkänd som partitidning för att så småningom övertas av A-pressens förlags-AB.

Året var 1933 och till redaktör utsågs den blott 22-årige Rolf Edberg, en mycket kunnig och entusiastisk journalist, som senare blev känd som  författare och chefredaktör för bland annat. Ny Tid i Göteborg. 

Oskarshamns Nyheter/Oscarshamns-Posten kom under en lång följd av år ut tre dagar i veckan, måndag, onsdag och fredag, samma dagar som den större Oskarshamns Tidningen. När nu OT, i slutet av 1944, gick över till sex-dagarstidning, kände man sig tvingade att göra detsamma på ON.

I samband med förändringen började man ett samarbete med  veckotidningen Västerviks-Demokraten, som blev en avläggare till ON. Namnet ändrades, så till vida, att under namnet Oscarshamns-Posten försvann för alltid.

Ganska snart visade det sig att tryckpressen som fanns inte hade kapacitet att klara båda tidningarna, så efter ett par år fick man söka nya radikala lösningar.

Lösningen blev ett samgående med Östra Småland i Kalmar, som då installerade en ny tidningsrotation Oskarshamns Nyheterna, som blev det nya namnet, hade för sista gången tryckts i Oskarshamn.

 

TRYCKERIBOLAGET/OSKARSHAMNS-TIDNINGEN

På sommaren 1880 flyttade den då 26-årige Mauritz Linder till Oskarshamn från Gotland, med avsikten att här  starta en, med Oscarshamns-Posten, konkurrerande tidning.

Mauritz Linder startade sin bana som typograf i Kalmar, fortsatte på DN i Stockholm några år för att 1874 flytta till Gotland.

Ett febrilt arbete startades för att skaffa utrustning och lokaler för den nya tidningen, som fick namnet Oskarshamns-Tidningen, och kom med sitt första nummer 22 augusti 1880. Lokaler för redaktion och tryckeri hade man tillfälligt fått hyra i gamla apotekshuset vid Kungsgatan. Redan efter två år var det dags för första flytten då man hade hittat nya lokaler vid lilla torget mot Östra Torggatan. Den första tryckpressen var handdriven och drogs av en viss Johansson. Han ersattes småningom av ”Stina”, en fotogenmotor av kolossalformat med ett svänghjul som fick startas med handkraft. När elströmmen gjorde entré ersattes ”Stina” av modernare krafter.

Tidningen kunde utökas med ett betydande civiltryckeri och en avdelning för litografiskt tryck. Men flera förändringar skulle komma. . .

På Emsfors Bruk fanns under 1800-talets senare hälft en betydande tillverkning av påsar och kuvert. Här fanns också disponent Filip Kreuger, barndomsvän och skolkamrat med Mauritz Linder. Vid kontakten herrarna emellan föddes tanken på att flytta kuvert- och påstillverkningen till Tryckeribolaget.

För att kunna förverkliga sina planer köpte tryckeribolaget en då halvfärdig fastighet vid Köpmangatan där man 1887 anlade en imponerande industrianläggning rymmande kuvert- och påsfabriken, tryckerier, redaktion och kontor, men också en bok- och pappershandel.

Utvecklingen under de följande åren var stark och vid sekelskiftet var bolaget Oskarshamns största företag med omkring 250 anställda. 

Natten till den 6 juli 1912 drabbades dock företaget av en stor katastrof, då eldhärjades officinen och stora delar av företaget ödelades. Det enda som undgick branden var en del av kuvertfabriken, som man just höll på att flytta till en ny byggnad vid Trädgårdsgatan. Efter branden startades tillverkningen i provisoriska lokaler runt om i staden. Tidningen fortsatte att komma ut även efter branden. I två månader trycktes den på Eksjö Tidning, som Mauritz Linder också ägde, sedan kunde den åter ges ut från provisoriska lokaler i Oskarshamn innan det nya huset vid Trädgårdsgatan stod helt färdigt.

 

Allt var bara tillfällig lösning, redan året efter branden sålde Mauritz Linder Tryckeribolaget till Sveriges Litografiska Tryckerier i Norrköping. Tidningen med inventarier ingick inte i affären utan bolaget ombildades av familjen Linder och lokaler hyrdes av S.L.T. i den 1914 färdigbyggda fastigheten vid Trädgårdsgatan-Frejagatan och utgivningen fortsatte.

I november 1909 övergick man till att bli tredagarstidning, en ordning som blev bestående fram till mitten av 1940-talet. Under en kort period på 30-telet gavs också ut ett lördagsnummer.

En historisk förändring skedde på våren 1934 då familjen Linder överlät hela företaget till nya intressenter, nämligen till Nya AB Oskarshamns-Tidningen med John Engberg som VD och överläkare Göran Holm som ordförande. Med i styrelsen satt också en annan välbekant Oskarshamnsprofil, nämligen bankdirektör Tor Björnberg.

OT var väl etablerad både i staden och i bygden omkring och upplagan låg stadigt över 10.00 exemplar. Den gamla flattrycksrotationen från 1909 klarade inte produktionsökningen utan ersattes 1939 av en 20-sidig steortypirotation. Ett turligt drag, då nyhetsflödet ökade markant med andra världskrigets utbrott samma år. Även sätteriet förstärktes med köp av två ”Intertype” sättmaskiner. En ”Linotype ideal” fanns sedan tidgare.

År 1944 blev ett märkesår för tidningen då man den första december gick över till att bli en sexdagars morgontidning. Men kanske lika betydelsefullt var 1946, då valdes nämligen Sven Sedvallson till chefredaktör och ansvarig utgivare. Den tredje epoken i tidningens ägar-historia hade därmed börjat.

Efter bara ett par år blev han aktieägare i OT, då han köpte överläkare Göran Holms aktiepost. I mitten av 1950-talet köpte familjen Sedvallson flera aktier och blev nu majoritets-ägare. Tor Björnberg efterträdde Göran Holm som styrelseordförande och Sven Sedvallson blev VD.

En stark övertygelse hos VD-n om att teknisk utveckling gav konkurrensfördelar gjorde att OT satsade stort på ny teknik, som exempelvis: teleprinter, telefoto, klichemaskin och nytt mörkrum med utrustning för fotograferna.

Men tiderna skulle bli kärvare för företaget och kostnaderna ökade mera än intäkterna. Under mars månad 1961 informerade Sedvallson styrelsen om läget och det konstaterades att tidningen var i ett ”miserabelt skick”. Han började också köpa upp flera aktier i akt och mening att sälja företaget till Barometern i Kalmar. Detta skedde också och den 16 mars 1963 trycktes det sista numret av OT i Oskarshamn.

 

OSKARSHAMNS-BLADET

Tillkomsten av tidningen Oskarshamns- Bladet är säkert en av de mest unika företagsbildningar som skett i landet.

År 1901 hade Sv. Typografförbundet och Sv. Boktryckare föreningen tecknat det första rikstäckande avtalet i landet, ett avtal som absolut inte tidningsägarna i Oskarshamn hade för avsikt att underteckna eller följa. Efter flera för-handlingsomgångar gick därför typograferna i strejk. Sammanlagt 18 man lade den 2 juni 1902 ner arbetet.

Båda tidningarna fortsatte dock att komma ut, Oscarshamns-Posten i bantat skick, medan Oskarshamns-Tidningen, med hjälp av strejkbrytare och familjemedlemmar, utkom med oförändrat utseende.

För att få herrar Sewerin och Lindner på andra tankar tog typografförbundets styrelse det originella och djärva beslutet att starta en konkurrerande tidning.

Man ville på detta sätt ge de strejkande nya arbetstillfällen, samtidigt som man undvek att tömma konfliktkassan.

Ett nerlagt tryckeri i Eksjö köptes för 8.000 kr. och flyttades till Oskarshamn där "Tryckeriföreningen Oskarshamns-Bladet u.p.a." bildades.

Ett första steg var taget, de strejkande fick arbete, avdelningens existens räddades, konfliktkassan slapp utgifter och förbundet fick ett eget tryckeri.

Lördagen den 25 okt. utkom Oskarshamn-Bladet med sitt första nummer: fyra sidor med 9 spalter om 14 cicero tryckt på ett ”behagligt rosafärgat papper”.

Som startkapital gav förbundet föreningen ett förlagslån på 2000 kronor. För att få ni mera kapital gjordes ett upprop om andelsteckning både lokalt, och genom förbundets försorg, också landsomfattande.

Andelarna var på 10 kronor och det tecknades omkring 450 stycken av typografer runt om i landet. Därtill kom drygt 200 som tecknades i Oskarshamn och i orterna där omkring.

På Grafiska museet finns fortfarande kvar för-teckningar på alla andelsägare med namn, titel, hemort och antal betalda andelar. Bland dem finns ett flertal, på den tiden välkända ortsbor.

I sin anmälan i första numret lägger redaktör Johan Danielsson fast tidningens politiska kurs, som beskrivs som ”en ärligt frisinnad tidning med klara färger och bestämda ståndpunkter”. 

Frågor som man engagerade sig i var t.ex. den allmänna rösträtten, unionskrisen med Norge, arbetarnas brist på rättigheter, men också nykterhetsfrågor, folkbildningsarbete och kooperationens utveckling.

Det fanns även ett humoristiskt drag i Johan Danielssons anmälan när han skriver att ”tidningen skall efter bästa förmåga hålla sig  à jour med potatispriser och eldsvådor, med knytnävsbataljer och godtemplarfester, ja ingen halkande gumma eller skenande häst skall undgå vår skarpblick”.

Allt detta lät ju bra och ambitionerna var stora men problemen var nog större! Ekonomin var skral och förbundet fick satsa stora summor. De grupper som man vände sig till visade inte tillräckligt intresse och tidningen motarbetades från flera håll.

Att ägarna i de blockerade tidningarna för-sökte skada tidningen och typografförbundets ”socialiststyre” är förklarligt, men att den liberala gruppen i Stockholmsavdelningen på alla sätt stödjer tidningsägarna och kallar före-ningen för ” en pestböld på det typografiska yrkets utveckling” är mera förvånansvärt.

Verksamheten drevs i hyrda lokaler under flera år. Första året vid Varvsgatan, här blev hyres-värden hotad av en politiker och skarpa skott avlossades genom väggar och fönster nattetid. Hyresvärden kände sig efter detta tvingad att säga upp kontraktet. Nästa adress var ett gårdshus vid Kungsgatan. Huset köptes då, till överpris, av Axel Sewerin som sade upp före-ningen till omedelbar avflyttning. Därefter lät han köpet gå tillbaka. Flytten gick nu till Skomakaregatan och här blev man kvar ända till 1916, då den första egna fastigheten stod klar vid Slottsgatan.

En annan motgång var att länsstyrelsen, efter påtryckningar, vägrade inregistrera tryckeriföreningen. Först sedan stadgarna till en del blivit omskrivna godtogs föreningen och blev registrerad. Då hade tidningen redan kommit ut under flera månader.

Tidningen var tryckeriföreningens ekonomiska sorgebarn, medan civiltryckeriet redde sig bättre, även om vinsterna var små. För att öka omsättningen och ge mera syssel-sättning beslutade förbundet 1904, efter flera utredningar och livliga debatter, att flytta tryckningen av Svensk Typograftidning från Stockholm till Oskarshamn. Även övrigt tryck till förbundet skulle ske på det egna tryckeriet.

Ganska snart härefter knöts kontakter med Kooperativa Förbundet om tryckning av standardblanketter för konsumföreningar. Detta skulle visa sig vara av största betydelse för framtiden, en framtid som i alla fall tedde sig oviss.

Vid flera tillfällen hade en avveckling av O-B varit uppe till diskussion i typografförbundets beslutande organ, särskilt efter att OP och OT 1907 undertecknat avtalet och blockaden var bruten.

Det fanns också planer på att sälja tryckeriet till KF för avflyttning till Stockholm. Av detta blev nu intet, kanske beroende av den oro och osäkerhet som kändes inför den annalkande storkonflikten 1909.

Nu var dock sagan om Oskarshamns-Bladet slut, från och med den 1 april 1909 lades tidningen ner. Civiltryckeriet, under handsättaren Hjalmar Svenssons ledning, fick löfte om att leva vidare under ett provår. Att detta år för Oskarshamns-Bladets Boktryckeri skulle bli hela åttio, med typografförbundet som ägare, och under den resan bli omdöpt till och känt som Tryckeri AB Primo i Oskarshamn är en helt annan historia.